Oboy! Igår gjorde jag något som jag fasat för en hel vecka: åka Zipline. Jag är höjdrädd och karusellrädd och jag skulle ge mig på Zipline...
Charlies bror fyllde 20 år igår så det var en upplevelse vi skulle göra tillsamamns från deras mamma. Jag har varit lite fifty-fifty med om det skulle passa mig eller inte. Jag var nyfiken på det och det är inte alltid jag är det i och med jag tycker det är läskigt. Men samtidigt fasade jag för att må dåligt efteråt, sitta fast och inte kunna ta mig loss.
En fd militärbil hämtade oss för att köra oss upp (där var fem andra personer också) till plattformen. Bara resan upp var lite jobbig, kändes som man körde i en 90 graders vinkel på vissa ställen.
När vi klev av bilen fick man gå på en spraltrappa upp till plattformen, jag gick först och hujedamig mig vilken lång trappa. Högre och högre upp... Och väl uppe kom paniken att man ska "hoppa utför" stupet för att ens komma iväg.
Först skulle man klättra upp på en avsats så det hela blev ännu läskigare. Jag höll mig så hårt jag kunde i alla möjliga träställningar.
Charlie och jag skulle åka först så vi fick det överstökat. Man åkte på två separata banor men ändå jämte varandra. Dock visste jag att vi inte skulle åka jämte varandra nånting då vi skiljer i vikt. "Varsågoda och åk" säger killen. Usch, jag kunde bara inte få för mig att hoppa ut över kanten. Jag försökte flera gånger men nääää. Men till sist kom jag iväg i alla fall, i ett väldans skrik tyckte jag. Nästan meddetsamma vändes jag bak och fram vilket jag nu i efterhand tackar för att jag gjorde för den hemska höjden blev inte så hög på det sättet. Jag höll på att vändas rätt efter halva turen men lyckades hålla mig kvar tills jag kom i mål. Puuuuuh!
SEN, skulle vi åka rodel. Jag har aldrig åkt rodel, har alltid varit rädd för det då jag hört att det hänt att folk inte kan bromsa eller att det har regnar och de har trillat ur banan.
Men efter Zipline så tyckte jag att jag hade gjort en stor insats. Så vi skulle åka allihop. Jag och Charlie i samma sits då jag är lite fegis av mig. Han satt fram och jag bak. Bra tänkte jag, då ser jag inte så mycket och kan blinda om jag vill.
När vi kom fram till tjejen som skulle koppla på oss upp för backen frågade jag henne om det var okej att mina knän hamnade så långt utanför. "Det går bra" säger hon. Sen åkte vi uppför den höga branten en gång till. Uuuuuh. (Bilden ovan)
Men FYFAN, vilken katastrof det blev! Första svängen efter vi var uppe skrapade jag i hela mitt knä. Det brände nästan hål och gjorde skitont! Därför blev hela nedåket otroligt jobbigt för i varje sväng höll vi på att trilla ur spår och jag slog mig några fler gånger ☹️☹️
Jag fick en god glass efteråt.